vikergardsophie.blogg.se

..när jag inte ens förstår själv?

 

Senaste tiden har allt kommit tillbaka. 

All skit från nian, alla sömnlösa nätter, alla tårar som bara rinner.

Så fort alla somnat hemma, så fort det blir tyst och mörkt så kommer allt tillbaka.

All ångest, alla misstag, alla fel jag gjort, allt jag kunnat gjort bättre, alla gånger jag svikit eller sårat någon,

alla lögner, alla svidande jävla sanningar också.

Och tårarna bara rinner. 

Och jag kan inte göra något åt det.

Jag vill inte gråta, jag är inte sån.

Trots det somnar jag med en blöt kudde, rödgråtna ögon och fuktigt hår varje kväll.

 

Ibland somnar jag mitt i alla tårar, andra gånger ligger jag vaken någon timme till

och undrar om det är så att jag var menad att misslyckas från första början eller om

jag bara föddes för att visa alla hur man inte skulle vara.

 

Jag hade samma problem i nian, jag kände mig misslyckad och oönskad och

allt man kan vara när man inte duger.

Men jag pratade med en kurator och de här gråtande kvällarna och sömnlösa nätterna

försvann. 

Och jag hoppades så att de aldrig skulle komma tillbaka igen.

Men sen ett par veckor tillbaka så kom det igen.

För det är så hemskt, att bara gråta tills man inte kan andas utan att ens kunna välja det.

 

Min kurator sa att det kanske skulle kännas bättre om jag delade med mig av det.

Så det är väl därför jag skriver det här.

Kommer troligen radera det inom en timme eller två, kanske imorgon. Jag vet inte.

För jag skäms, och jag är så rädd att någon ska skratta åt mig, eller tycka jag är töntig.

För hur kan man känna sig misslyckad, oälskad osv när man har allt man behöver? 

Hur ska nån kunna förstå mig när jag inte ens förstår det själv?

 

Jag vågar inte ens berätta för min mamma eller pappa att jag mår så här.

Jag vill inte att nån ska se att jag är ledsen.

Jag är rädd att mamma och pappa inte skulle förstå för att jag jämt 

visar mig så himla glad.

Men jag vill inte visa mig svag, jag vill inte att de ska må dåligt för att jag gör det.

Så när jag kommer hem och kanske inte står ut längre så sätter jag mig i garderoben eller på vinden,

för där kan ingen höra, ingen kan se. 

 

Visst är jag glad, när jag skrattar är det på riktigt. 

Men jag skulle lika gärna kunna gå runt och gråta hela dagen, för att jag känner mig

så himla trasig. 

 

Och jag vill inte att nån ska tycka synd om mig, jag behöver inte det, och jag

behöver inte en massa frågor jag inte ens vet svaret själv på.

För jag vet ingenting. 

Idag har varit den bästa och värsta dagen i hela mitt liv.
Jag har gråtit tills jag tappat andan, skrattat tills jag gråtit och gjort något som bara funnits i mina drömmar.

När jag fyllde 6 år fick jag det finaste jag kunde önska, en alldeles egen ponny.

Cazzie blev min bästa vän genom allt. Det var henne jag spenderade mina tårar hos, henne jag berättade allt för. Hur många rätt jag hade på prov eller läxor, ifall någon var dum, om jag hade problem med pojkar, ja allting!

Och ni som haft häst vet hur det är, dom lyssnar verkligen.

Och Cazzie visade mig alltid vad hon tyckte genom att puffa mig med nosen i magen.

När jag var 12 år, alltså fyra år sedan, så var jag tvungen att sälja henne.

Min finaste pärla.

Vi skulle flytta in till "stan" och hittade ingen stallplats i närheten.

 

Jag minns dagen hon åkte som igår.

Det var en av de kallaste dagarna på vintern och det var is på hela vägarna.

Så min sista ridtur blev inte riktigt som jag tänkt mig.

När Isabelle och hennes föräldrar kört ner hästtransporten på vår avffart var det dags att lasta in Cazzie och alla hennes saker.

När hon stod i transporten så lämnade alla mig ifred så jag kunde säga hejdå.

Cazzie puffade mig lite surt eftersom hon hatar att åka transport.

Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra.

Jag klappade henne en lång stund innan jag gav henne en puss och sa att jag älskade henne.

När de åkte så föll jag bara ihop.

All luft gick ur mig och jag grät så jag inte ens fick nån luft.

Jag bara låg där i snön och jag kände mig så tom, så himla ensam.

Och idag var dagen som jag väntat och drömt om ända sen dess - jag skulle äntligen få träffa min halva.

 

Vägen dit kändes som en evighet.

Jag var nervös. Hela kroppen skakade och jag kände mig yr.

Jag var så rädd att hon bara skulle vända ifrån mig och hata mig för att jag svek henne den dagen.

Och ja, hon är världens mest bestämda häst så det första hon gjorde när hon såg mig var att visa hur arg hon var på mig. Och jag kan förstå, för hon har precis som jag väntat och väntat tills dagen vi ses igen. Och när hon åkte iväg så visste hon ingenting. För hade hon vetat hade hon inte varit sur på mig när jag sa hejdå.

Så ja jag svek henne.

Men efter en stund la hon huvudet i min famn och blundade.

De andra, mamma, isabelle och hennes två kompisar var en bra bit bort så det var bara jag och Cazzie.

Jag berättade allt som hade hänt, allt som var och hur ont det gjorde i mig att hon inte fanns där längre.

Jag bad henne om förlåtelse för att jag lämnat henne trots att jag lovat ett för alltid.

Jag berättade för henne hur mycket jag älskade henne.

och då äntligen puffade hon på mig.

Sen stod jag och luktade på henne tills det var dags att gå.

Jag grät för att jag saknade henne och för att jag svikit henne men jag skrattade åt henne för hennes tjurskallighet. Och jag åkte därifrån både olycklig och lycklig,

Olycklig för att hon inte var med mig men lycklig för att hon ändå hade det så bra.

 

Hej allihopa!

Har bytt design och fixat lite här nu, har haft sånt bloggsug de senaste veckorna och nu tog jag äntligen tag i det! Har hållt på med designen i lite mer än en timme, ganska simpel för tillfället men gud vilken tid jag la på att försöka göra den bredare, har fortfarande inte hittat vart man ändrar det i mallarna (blir galen!!) så om någon vet får ni jätte gärna skicka en kommentar!

 

Idag i skolan började vi med schemat, det var rätt lugnt, tre lektioner och två timmars rast på eftermiddagen.

Rasten spenderade Alicia och jag på torget, träffade Marcus och tog en fika med han! Det var trevligt och väldigt länge sen jag träffade han! Efter det var vi väldigt hyper och mådde ganska illa båda två haha!

Vi slutade vid 16.10 och hade planer på att träffa några men åkte direkt hem istället, skönt det också!

Imorgon har jag inte direkt några planer, börjar skolan 12.40 så sova ska jag iallafall göra haha!
Slutar 15.40 ungefär så om någon vill träffas i Örebro imorgon så hör av er till 0725277274, för jag blir troligen kvar en stund med Alicia!

 

Har inte speciellt mycket mer att skriva just nu men slänger in något imorgon!
Ha det bra och hoppas att det fortfarande är många som vill läsa!