Hemhur ska någon kunna förstå...
..när jag inte ens förstår själv?
Senaste tiden har allt kommit tillbaka.
All skit från nian, alla sömnlösa nätter, alla tårar som bara rinner.
Så fort alla somnat hemma, så fort det blir tyst och mörkt så kommer allt tillbaka.
All ångest, alla misstag, alla fel jag gjort, allt jag kunnat gjort bättre, alla gånger jag svikit eller sårat någon,
alla lögner, alla svidande jävla sanningar också.
Och tårarna bara rinner.
Och jag kan inte göra något åt det.
Jag vill inte gråta, jag är inte sån.
Trots det somnar jag med en blöt kudde, rödgråtna ögon och fuktigt hår varje kväll.
Ibland somnar jag mitt i alla tårar, andra gånger ligger jag vaken någon timme till
och undrar om det är så att jag var menad att misslyckas från första början eller om
jag bara föddes för att visa alla hur man inte skulle vara.
Jag hade samma problem i nian, jag kände mig misslyckad och oönskad och
allt man kan vara när man inte duger.
Men jag pratade med en kurator och de här gråtande kvällarna och sömnlösa nätterna
försvann.
Och jag hoppades så att de aldrig skulle komma tillbaka igen.
Men sen ett par veckor tillbaka så kom det igen.
För det är så hemskt, att bara gråta tills man inte kan andas utan att ens kunna välja det.
Min kurator sa att det kanske skulle kännas bättre om jag delade med mig av det.
Så det är väl därför jag skriver det här.
Kommer troligen radera det inom en timme eller två, kanske imorgon. Jag vet inte.
För jag skäms, och jag är så rädd att någon ska skratta åt mig, eller tycka jag är töntig.
För hur kan man känna sig misslyckad, oälskad osv när man har allt man behöver?
Hur ska nån kunna förstå mig när jag inte ens förstår det själv?
Jag vågar inte ens berätta för min mamma eller pappa att jag mår så här.
Jag vill inte att nån ska se att jag är ledsen.
Jag är rädd att mamma och pappa inte skulle förstå för att jag jämt
visar mig så himla glad.
Men jag vill inte visa mig svag, jag vill inte att de ska må dåligt för att jag gör det.
Så när jag kommer hem och kanske inte står ut längre så sätter jag mig i garderoben eller på vinden,
för där kan ingen höra, ingen kan se.
Visst är jag glad, när jag skrattar är det på riktigt.
Men jag skulle lika gärna kunna gå runt och gråta hela dagen, för att jag känner mig
så himla trasig.
Och jag vill inte att nån ska tycka synd om mig, jag behöver inte det, och jag
behöver inte en massa frågor jag inte ens vet svaret själv på.
För jag vet ingenting.
allt jag behöver är du💕
Kommentarer
Trackback
