vikergardsophie.blogg.se

Idag har varit den bästa och värsta dagen i hela mitt liv.
Jag har gråtit tills jag tappat andan, skrattat tills jag gråtit och gjort något som bara funnits i mina drömmar.

När jag fyllde 6 år fick jag det finaste jag kunde önska, en alldeles egen ponny.

Cazzie blev min bästa vän genom allt. Det var henne jag spenderade mina tårar hos, henne jag berättade allt för. Hur många rätt jag hade på prov eller läxor, ifall någon var dum, om jag hade problem med pojkar, ja allting!

Och ni som haft häst vet hur det är, dom lyssnar verkligen.

Och Cazzie visade mig alltid vad hon tyckte genom att puffa mig med nosen i magen.

När jag var 12 år, alltså fyra år sedan, så var jag tvungen att sälja henne.

Min finaste pärla.

Vi skulle flytta in till "stan" och hittade ingen stallplats i närheten.

 

Jag minns dagen hon åkte som igår.

Det var en av de kallaste dagarna på vintern och det var is på hela vägarna.

Så min sista ridtur blev inte riktigt som jag tänkt mig.

När Isabelle och hennes föräldrar kört ner hästtransporten på vår avffart var det dags att lasta in Cazzie och alla hennes saker.

När hon stod i transporten så lämnade alla mig ifred så jag kunde säga hejdå.

Cazzie puffade mig lite surt eftersom hon hatar att åka transport.

Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra.

Jag klappade henne en lång stund innan jag gav henne en puss och sa att jag älskade henne.

När de åkte så föll jag bara ihop.

All luft gick ur mig och jag grät så jag inte ens fick nån luft.

Jag bara låg där i snön och jag kände mig så tom, så himla ensam.

Och idag var dagen som jag väntat och drömt om ända sen dess - jag skulle äntligen få träffa min halva.

 

Vägen dit kändes som en evighet.

Jag var nervös. Hela kroppen skakade och jag kände mig yr.

Jag var så rädd att hon bara skulle vända ifrån mig och hata mig för att jag svek henne den dagen.

Och ja, hon är världens mest bestämda häst så det första hon gjorde när hon såg mig var att visa hur arg hon var på mig. Och jag kan förstå, för hon har precis som jag väntat och väntat tills dagen vi ses igen. Och när hon åkte iväg så visste hon ingenting. För hade hon vetat hade hon inte varit sur på mig när jag sa hejdå.

Så ja jag svek henne.

Men efter en stund la hon huvudet i min famn och blundade.

De andra, mamma, isabelle och hennes två kompisar var en bra bit bort så det var bara jag och Cazzie.

Jag berättade allt som hade hänt, allt som var och hur ont det gjorde i mig att hon inte fanns där längre.

Jag bad henne om förlåtelse för att jag lämnat henne trots att jag lovat ett för alltid.

Jag berättade för henne hur mycket jag älskade henne.

och då äntligen puffade hon på mig.

Sen stod jag och luktade på henne tills det var dags att gå.

Jag grät för att jag saknade henne och för att jag svikit henne men jag skrattade åt henne för hennes tjurskallighet. Och jag åkte därifrån både olycklig och lycklig,

Olycklig för att hon inte var med mig men lycklig för att hon ändå hade det så bra.