vikergardsophie.blogg.se

 

 

.... life is a journey where you stumble and fall, but I’m okay, when I lie down in your arms ♡♡

 

Eller ja, vissa har man väl fortfarande men ni fattar. Tänkte börja med mina finaste killkompisar. 

 

 

Allting började väl först med Victor. Victor blev min allra bästa vän. 

Och våran vänskap var väl inte som någon annans. 

Att bo granne med sin bästa kompis blir lätt en överdos kan man tro.

Men nej. Vi umgicks jämt utan att tröttna på varandra. 

Vi kunde hitta på så värdelösa saker men gjorde det ändå så himla kul. 

Då var han den som hade den där extra tiden till att lyssna på mig, den där extra tiden till att förstå mig. 

Jag har ju alltid varit komplicerad, inte bara nu haha. 

Och han var den som fick mig att inte känna mig ensam, han var den som fick mig att känna mig älskad och allt sånt. Han visste vad han skulle säga för att få mig glad, för att få mig att känna mig bra. 

Och jag har alltid haft problem med det, det där med självkänsla, att tycka om mig själv osv.

Men han hjälpte mig mycket då, han visste som sagt vad han skulle säga och göra för att jag skulle uppskatta mig själv, och det är det bästa en vän kan ge. 

Och ni vet att man säger: "man kan inte vara bästa vän med en kille utan att ha känslor". 

Men det var så, vi hade inga känslor för varandra, vi var bara bästa bästa vänner. 

I och för sig så kom det ju långt senare men det är en annan historia som jag gärna inte går in på haha. 

 

Sen kom Hampus in i mitt liv.

Hampus blev min bror, den tvillingbror jag alltid drömt om. 

Han är fortfarande min tvillingbror, han betyder så sjukt mycket för mig så det är inte sant. 

Han kan allt om mig och han har alltid älskat mig för att jag är jag. 

Vi bodde inte så långt ifrån varandra, och alla gånger jag var ledsen skickade jag ett sms, "behöver dig". 

Då var han hos mig efter två sekunder. 

Jag behövde aldrig vänta, aldrig vara ensam. 

Han var den här som kunde komma på morgonen klockan 9 en lördag bara för att säga hej. 

Han var den som kom så fort han hade tråkigt, gick bara in genom dörren, och gud vad många gånger man skitit ner sig för det haha.

Han var som min bror, han var hos mig jämt, alla gånger jag bröt ihop, han bara fanns där. 

En gång satt jag bara och stirra i ett par timmar, var så krossad, och då satt han där och höll om mig.

Han sa ingenting för det behövdes inte, allt jag behövde var hans trygghet och hans sätt att få mig att känna mig så himla värdefull.

Han är verkligen som min bror, på riktigt. 

 

Pontus fanns ju med där i bilden också, men vet inte hur jag ska beskriva våran vänskap.

Han är den som alltid får en att skratta, bara för att han är så (ironiskt) efterbliven haha.

Dom dagar man inte kände något hopp alls så ringde man till "långben" och så fick man direkt den där lilla gnistan igen. Han fick mig att orka med så mycket mer.

Och jag vet att jag nästan aldrig sagt det till han och man kan väl inte påstå att vi var/är världens tajtaste vänner men han betyder också mycket för mig. Och jag vet att om jag bara vågade öppna mig mer för honom så skulle han lyssna och försöka förstå. Men just att han är så sprallig, glad och skojig så vet man inte riktigt vart man har han ibland. Men han är som ett lyckopiller som verkar direkt.

 

Och så Jacob, bästa Jacob. 

I början så tyckte jag att Jacob var töntig, och liten. (han var det ;)) 

Han fick inte riktigt vara med i vårat "gäng". 

Det var väl i femman-sexan typ. 

Nu är det helt förändrat, Jacob är en självklarhet i våran lilla "grupp" .

Utan Jacob vore det som en dag utan sol, han är min lilla sol. 

Bara för att han är så knäpp och för att han kan skriva närsomhelst "är så glad att jag har dig♡" osv.

Och det är såna småsaker som är så fruktansvärt värdefulla i livet.

Att få så mycket uppskattning utav en så liten grej blir enormt. 

Och som med alla mina fina killkompisar så lyssnar han jämt, han förstår, han känner mig. 

Han vet hur jag funkar, han vet hur jag är.

Och det bästa med Jacob måste vara att han verkligen accepterar mig, för den jag är. 

Och att han är så noga med att visa och säga det. 

Och jag behöver det. Jag behöver få veta att jag är bra för att jag är jag. 

Är evigt tacksam för att Jacob tog en plats i mitt liv. 

 

Avslutar väl med den som just nu (och då) betyder så sjukt mycket för mig, Oliver. 

Oliver är nog den bästa personen jag känner, på alla sätt. 

Han är så stark, även fast han haft sina stunder då han helt varit på botten så har han tagit sig upp igen. 

Och vara 15 år och ha gått igenom mycket av det värsta man kan tänka sig gå igenom i livet är inte lätt, det måste vem som helst förstå. Så han fungerar också som en förebild för mig. 

Och som mitt stöd såklart, han är min klippa i stormen. 

Det är tryggt att ha honom, för jag vet att jag alltid kan luta mig mot honom, jag vet att han alltid skulle hålla om mig ifall jag var ledsen. 

Och framförallt så känner han mig verkligen utan och innan, finns nog ingenting i hela världen som han inte vet om mig. Och jag har aldrig och behöver aldrig oroa mig för att han ska berätta för någon om mina "hemligheter". 

Han skulle aldrig med mening göra något för att såra mig. 

Han är inte som någon annan, han har det största hjärtat jag nånsin varit med om. 

Ingen får mig att känna mig så älskad som han, ingen får mig att känna mig så värdefull, så bra och allt. 

Han är guld värd, han är en på miljarden. 

Och det har han varit enda sen den dagen jag träffade honom första gången, för några år sen.

Sen dess har vi gått igenom allt som går att gå igenom.

Han bodde i Uppsala ett tag och det måste varit den värsta tiden i mitt liv.

Han kom ner varann helg och lov.

Iofs så fick det väl mig att uppskatta den tiden vi hade med varandra mer då.

Det gjorde att man inte bråkade, för man saknade ihjäl sig efter varandra när han åkte.

Minns att han sprang från Östansjö till Vretstorp en timme innan tåget gick, bara för att han ville säga hejdå.

Hans mamma blev skitförbannad och det blev ännu jobbigare att han skulle åka när han gjorde så.

Och under den uppsalatiden så pratade vi i telefon jämt.

Stoppade telefonen i en plastpåse för att kunna prata när vi duschade och allt sånt tokigt. 

Jag kan inte beskriva det här bättre med ord än vad jag gjort, ingen kommer förstå det bättre ändå.

Det är så mycket mer än bara vänskap.

 

 

 Jag&Hampus: